Graham Watson: Utbrytningen
En av de mest häpnadsväckande, och ouppmärksammade, utbrytningarna under 1977 års Tour de France startades inte av en otålig klunga jagande cyklister utan av en ensam, motiverad fotograf, Graham Watson. Fram till 1977 var Watson en klassiskt utbildad porträttfotograf som lärt sig grunderna i bildkomposition, ljussättning, exponering, film och kopiering i Londonateljén hos societetsfotografen Lenare, när en till synes enkel förändring av hans pendlingsresor till arbetet ledde till ett radikalt karriärbyte.
”Jag hade just börjat cykla till och från London eftersom jag inte hade råd med tågbiljetten”, säger Watson. ”Av en slump upptäckte jag cykelloppet Tour de France sommaren 1977. Jag var 23 år och tillräckligt gammal för att veta att jag verkligen ville göra någonting annat än ta porträttbilder i en ateljé. Jag insåg att jag var ganska bra på att fotografera och OK som cyklist, så varför inte kombinera mina två intressen.”
Utbrytningen hade börjat. Strax efter att han sett sitt första Tour-lopp vann Watson en fototävling organiserad av tidningen ”Cycling Weekly”, vilket hjälpte honom att få regelbundna fotouppdrag på tävlingar runt om i England och ibland även bevakningar av lopp ute i Europa.
Genom att förena sina två intressen – fotografering och cykling – bevakar Graham Watson proffsloppen 180 dagar om året.
Brant uppför
Under de första åren kombinerade Graham Watson bokstavligen fotografering och cykling, och cyklade en gång över 20 mil på en enda dag för att bevaka 1980 års Paris-Roubaix-lopp. I mitten av 1980-talet hade Grahams lista över kunder vuxit till att omfatta tidningar över hela världen. Han hade arbetat sig fram till toppnivån bland internationella cykelfotografer med fullt tillträde till loppen. Idag följer han tävlingslopp 180 dagar om året – från januari (Australien) till oktober (Italien) – med nästan ofattbart välkomponerade bilder där han lyckas fånga både cyklisternas passion och skönheten i tävlingarna.
Graham Watsons bästa bilder färdas ännu längre än Watson själv och finner vägen fram till kundernas tidningar och webbplatser, som till exempel International Cycling Union (sportens styrande organ), ledande cyklingstidningar och många ledande cykellag, förutom Grahams egen webbplats där hans fans kan få se bilderna samma dag som de tagits.
På motorcykel i cyklisternas spår
Men den händelse som inspirerar Graham Watsons största insats under året – och utan tvekan hans bästa bilder – är samma händelse som fick honom att bli en cyklande fotograf. ”För mig är Tour de France nästan inte ett cykellopp”, säger han. ”Det är helt enkelt så mycket större än allting annat.”
År 1987 ändrade Graham Watson ännu en gång sitt arbetspendlande. ”Nu sitter jag på motorcykel varje dag under Tour de France”, säger han. ”När jag först började under slutet av 70-talet och början av 80-talet cyklade jag bokstavligen runt Frankrike men min kundlista gjorde att jag till sist fick min Tour-ackreditering. Det öppnar en värld som är är ouppnåelig för de flesta.”
Motorcykeln, som körs av två alternerande förare, ger Graham Watson möjlighet att följa eller köra förbi klungan, fotografera med två olika kameror och fem olika objektiv för att visa den slutna Tour-världen för en omättlig värld av Tour-åskådare.
Graham Watson är mycket saklig om sin förmåga att hitta och göra klassiskt välkomponerade tagningar samtidigt som han kör förbi en klunga i full rörelse. ”Erfarenhet är allting för mig”, säger han. ”Oftast vet jag vad som ska hända redan innan det händer. Kanske inte bokstavligen varje gång, för ibland tar man fel. Men man kan läsa av loppet och om de är på väg upp i bergen, eller om det regnar, kan man förutse det och planera fotograferingen därefter.”
Watson startar också varje dag med en önskelista. ”Om en etapp går genom ett vackert område är den skönheten minst lika viktig som loppet,” säger han. ”Men folk som följer Tour de France vill ha allting. De vill ha skönheten, spänningen, omkullkörningarna, dramatiken, upphetsningen, segerruset, tragedin – allting.”
Till kundernas och fansens glädje har Watson mer än uppfyllt deras önskemål genom att bevaka 25 Tours de France-lopp i följd. När Graham får frågan om den mest minnesvärda Tour-händelsen nämner han Lance Armstrongs insatser 2003, när cyklisten körde omkull två gånger men kom igen och vann först etappen och sedan loppet. ”Lance var enkel”, minns Graham. ”Han var ledaren så naturligtvis följde man honom. Man kan inte vara där precis oavbrutet, men den mesta av tiden är man faktiskt det.”
